Stingmusik

logo stingmusik

Böcker

book-image 2

Jazz- & Popharmonik
ISBN 9789197113335 (Sting Musik)

299 SEK (inkl. 6% moms)

Jazz- & Popharmonik är NU UTVIDGAD MED 24 SIDOR OM ANALYS (IV, V, I) OCH ACKORDSKALOR. Boken behandlar harmoniken i allt från traditionell jazz till dagens jazz- och rockmusik samt hur man lägger, färgar, stämför och kombinerar ackord. Materialet är uppdelat i en faktadel och en övningsdel. 175 respektive 33 sidor.


TILL JAZZ- & POPHARMONIK MEDFÖLJER EN DVD som innehåller boken Jazz&RockArrangering i form av PDF för utskrift från dator samt inspelningar av musikexempel för båda böckerna.


RECENSIONER

Jan Wallgren  
Orkesterjournalen 1982

Musikteori - harmonilära, kontrapunkt och sånt - utger sig ju oftast för att beskriva eviga sanningar medan man i själva verket endast efterrationaliserar den levande musiken. Vanligtvis har den nyskapande musiken då redan hunnit avlägsna sig från den verklighet som teorin vill beskriva. Så beskriver exempelvis den traditionella harmoniläran i huvudsak romantikens ackorddialekter med allt vad det kan innebära av begränsningar. Inom jazzen och annan improvisationsmusik har en mer pragmatisk syn utarbetats i takt med själva musiken. Det finns en stor mängd litteratur som beskriver "the tricks of the trade" som mer påminner om 1700-talets handböcker i praktiskt generalbasspel än om gängse läroböcker i harmonilära. Tiden har länge varit mogen för en mer generell beskrivning av jazzidiomets olika ackorddialekter - dels har jazzen liksom övrig konstmusik så att säga gått varvet runt från enkel funktionsharmonik till tonal frihet och dels så har jazzpedagogiken utvecklats. Det senare kanske i oroväckande grad med tanke på den fara för själva kreativiteten som ett överdrivet akademiserande kan innebära.

Sten Ingelfs bok beaktar helt den historiska verkligheten och för överskådlighetens skull har han delat in jazzharmonikens utveckling i fyra stilskeenden som undersöks var för sig i kronologisk ordning. Period ett avser tiden fram till 1945, period två behandlar bebopmusikens harmonik 1945-55, period tre speglar tiden 1955-65 och period fyra slutligen tiden från 1965 och framåt. Han analyserar klart och redigt huvuddragen i de olika dialekter som det är frågan om och han gör detta på ett sådant sätt att boken är lika användbar som lathund för den yrkesutövande musikern som arbetsbok för en oinitierad musikstuderande. Basmaterialet är genomgående transkriptioner ur levande livet och är valt med omsorg för att ge en så allsidig bild av utvecklingen som sådan.

Det är min uppfattning att Ingelfs bok gör sig mycket gott även i ett internationellt sammanhang. Jag har t ex inte hittat något bättre material av amerikanskt ursprung. Samma sak tycker jag även gäller för herrar Lindgren och Åbergs med rätta lovprisade "Jazz- och popimprovisation" som kom för några år sedan och som även den är pedagogiskt vettigare än mesta på den internationella marknaden. Heja Sverige!

Det är naturligt att Ingelfs undersökningar till övervägande del rör sig inom den tonala och modala harmonikens ramar. En förklarlig brist är att information i stort sett saknas om fritonala strukturer-jag tycker också att mer material borde ha kunnat presenteras för att belysa modala strukturer och clusterharmonik - men tyngdpunkten på tonal harmonik är givetvis historiskt förankrad och speglar tvivelsutan dagens praxis i alla väsentligheter. Inriktningen på det tonala borde kanske ha aktualiserat en diskussion kring själva tonalitetsbegreppet som sådant för att ge en djupare bakgrund till det presenterade materialet. Att denna diskussion saknas upplever jag som en brist. Detta hindrar dock inte att jag tycker att boken är en klar framgång. Dessutom är den snyggt producerad och behändig att arbeta med.

Bjarne Moelv  
Tidningen

En så lysande bok skrivs bara en gång per kvartssekel!

Året är 1952 och jag är tretton. Hasse som spelar trumpet har hittat ett tryckarr i musikhandeln: JA-DA, den gamla dixielåten; sexton enkla takter. Vi fryser på ryggen när kvintgången landar på tonartens dominantseptimackord och förbereder "stickets", mellanspelets, rundgång.

Vi visste inte då att vi, uttryckt i harmonilärans terrmer, improviserade över "kvintcirkeln", i en s.k, real kvintgång. Vi hade ju bara spelat Beagle Street Blues, Royal Garden Blues och annat med tre ackord och alls inte lärt någon musikteori.

Snart kom bebopen in i bilden, med Charlie Parker mer lättillgängliga "sydamerikanska" repertoar, senare blev det de klassiska SAVOY-skivorna och vi kunde plötsligt inte hänga med längre: ackorden droppade tätt, tätt och därovanför blåste Bird svindlande slingor. Men vi lyssnade, lyssnade och trevade oss fram.

Året är 1982. Trettio år av intensivt lyssnande, träget spelande i ensamhet och i grupp har vaskat fram en repertoar av något hundratal låtar, mest 50- och 60-talsklassiker. Praktiken har varit tung, det tar tid att lära med öronen när man läser noter som en kratta och knappast har perfekt gehör. Trial and error alltså. Men brinnande intresse, tillgång till entusiastiska och kunniga medmusikanter och generösa grannar har gjort mig till amatör i ordets ursprungliga bemärkelse: en som älskar (latinets amare) musik och därför måste utöva den.

Och i Eskilstuna finns åter en verklig jazzklubb! Fast musiken låter inte som på 50- och 60-talen. Den är hårdare, fränare, improvisationerna bygger mer på skalor och de oförskämt lugna musikanterna har imponerande teknik. Ändå känner man igen sig: entusiasmen, glädjen i att få spela tillsammans skapa något nytt vid varje speltillfälle, utforska en melodislingas eller kanske bara några ackords, en skalas möjligheter.

Visst har man väl under de trettio år som gått sedan piano/trumpetduetten i JA-DA tragglat med amerikanska harmoniläror, läst tryckarrangemang, skummat facktidskrifterna på intressant material - särskilt Down Beats specialavdelningar från Berkeley School of Music på tidigt 60-tal gav en del intressanta inblickar i jazzharmonik. Med det kan inte hjälpas: Helhetsbilden, teoribyggnaden som ska förklara praktikens många frågor - varför just den ackordföljden? varför inte den modulationen i sticket? osv - har man bara anat genom gehörsspelets självklara lösningar. Och det är ju trevligt att veta varför man gör si och inte så.

Nu vet jag!

JAZZ OCH POPHARMONIK av Sten Ingelf är nog en sådan där lärobok som kommer bara en gång per kvartssekel. Nu har den alltså kommit - på Reuter & Reuter Förlags AB, ett par hundra sidor inklusive övningsbok med kända jazzlåtar från 1920 till 1980, allt till praktiskt taget reapris: 160 kronor!

Jag vågar påstå att ingen - och jag har som sagt tragglat amerikanskt material av det här slaget - hittills greppat ämnet tillnärmelsevis så suveränt som Ingelf. Lindgren/Åbergs JAZZ- och POPIMPROVISATION som kom för några år sedan hos Brevskolan är ambitiös men tyvärr lite splittrad och tränger inte på djupet när det gäller harmoniken (fast jag kan tänka mig att den bör vara en fin introduktion till Ingelfs arbete).

Denne Ingelf är inte bara en god pedagog, han är lysande när det gäller att lotsa läsaren/medspelaren genom ackordens och skalornas ofta snåriga terräng. Närmast genialt är hans sätt att schematiskt framställa jazzutvecklingen i perioder (1920- 1945, 1945 - 1955, 1955-1965 samt 1965 och vidare framöver), varefter han visar hur ackordtänkandet utvecklats och förändrats från period till period, samtidigt som han kan hänvisa till de tidstypiska melodierna i övningsboken, där läsaren/medspelaren får tillfälle att jobba praktiskt med harmoniproblemen hela tiden med textboken som tryggt facit.

Själv plöjde jag allra först igenom texten, satte frågetecken i kanten för det som direkt kändes svårarbetat. Därefter betade jag av period för period, fyllde i övningsboken och lyssnade samtidigt för mitt höga nöjes skull till tidstypisk musik. Det tog några veckor, men Ingelfs arbete finns förstås med ännu många månader som stimulerande utmaning vid övningspassen, innan den får hedersplats bland musikaliernas oumbärliga uppslagsverk.

Det fina med den här boken är att man känner hur kul Ingelf haft när han skrev den. Glädjen och omsorgen om materialet lyser fram och sporrar den som arbetar med texterna, notexemplen.

Som jazzentusiast och amatörmusiker har jag själv haft största nyttan av avsnitt fyra: modal teknik, hur man bygger ackord på skalor och hur man "kvartstaplar" ackord, "överlagrar" treklanger. Men också de inledande ca trettio sidorna om popmusikens "harmoniska" historia gav mig en del att tänka på, gjorde mig kanske mer förstående inför en musikform som jag alltid betraktat som något av kommersiell avart av blues, något som trängde undan jazzmusiken från de ungas medvetande under 60-talet.

Men nu: nog av panegyrik, bara ett gott råd som avslutning - köp Sten Ingelfs bok, det är en investering för livet; åtminstone den del av livet som handlar om musik!