Stingmusik

logo stingmusik

Böcker

book-image 3

Jazz- & Rockarrangering
ISBN 9789197113328 (Sting Musik)

275 SEK (inkl. 6% moms)

Jazz- & Rockarrangering behandlar 2-5-stämmig arrangering för jazz- och rockgrupper, notation av stämmor och partitur, instrumentens omfång m.m. 116 sidor.

Observera att boken Jazz&RockArrangering medföljer som PDF till Jazz&PopHarmonik. Den erbjuds här för den som önskar Jazz&RockArrangering i tryckt version.

RECENSIONER

Ingegerd Idar  
Fotnoten 1992

Användbar arrangeringsskola

Ännu en arrangeringslära har utkommit på Sting Musik. Sten Ingelf fortsätter sitt trägna arbete och nu har han sammanställt gammalt och nytt material till en "Jazz- och rockarrangering". Boken lär i huvudsak ut hur man skriver för 2 - 5 blås plus komp. Viktiga bitar är form och teknik för att få variation. Hur man skriver partitur och stämmor finns också med. Lite stilhistoria finns invävd i sättet att bearbeta jazzmaterialet progressivt - fiffigt. Han går från tradjazz och swing över bebop, cooljazz och senare skeden i jazzen med större ackord och färre "regler". Jazzen upptar fyra kapitel mot rockens ett kapitel men det är väl en rättvis fördelning med tanke på svårighetsgrad. Boken är inget för nybörjare men perfekt för musiklärare som behöver hjälpa sina elever i spelgrupper och perfekt för den blivande musikläraren eller den spelkunnige som vill lära sig mera. Möjligen kunde kapitlet om trumkomp innehållit mera för den som inte vet något, till exempel anvisningar för de vanligaste "mönstren" och hur man noterar dem. En bra tabell över instrumenten finns däremot med, inte bara omfång utan även bästa läge och hur man noterar de speciella effekterna i olika instrument som hör till de här musikstilarna. Rekommenderas!

Håkan B Carlsson  
Bibliotekstjänst

Sten Ingelfs böcker har snabbt blivit standardverk i den lite högre musikundervisningen, t ex vid folkhögskolor och musikhögskolor. "Jazz & Rockarrangering" är tänkt som ett komplement till samme författares "Jazz & Popharmonik" men kan också användas fristående. Boken går igenom olika sätt att arrangera. Först behandlas rockarrangering sedan i fyra kapitel jazzmusik. Uppställningen följer jazzhistorien, vilket också innebär att den är progressivt ordnad. Hela materialet är mycket väl genomtänkt, med talrika goda och rikt kommenterade exempel varvat med övningsuppgifter. Den bakomliggande teorin behandlas parallellt. De många litteratur- och skivtipsen ger ett extra plus. För den ordentligt påläste lämpar sig boken också för självstudier.

Bertil Strandberg  

Konsten att arrangera

En ny arrangeringsbok av Sten Ingelf, känd bl a från Tolvan Big Band, har kommit ut på en marknad som vid det här laget är ganska välförsedd med material på engelska. På svenska är det däremot ganska tunnsått, och bland annat därför är den ett välkommet tillskott. Boken är dessutom bra disponerad och innehållet verkar genomtänkt.

Det börjar med en presentation av två- och trestämmighet i rockgenren för melodier och bakgrunder. Sean behandlas stegvis mer komplexa tekniker upp till femstämmighet. I jazzmaterialet, som utgör den största delen av boken, behandlas bl a tvåstämmighet i terser och sexter, dissonanser och ledtoner, tre-, fyr- och femstämmighet, kvartstapling, cluster, behandling av ackordfrämmande toner, reharmonisering, modal trestämmighet och mycket annat smått och gott.

Ingelf delar in jazzen i fyra tidsperioder (före 1945, 1945-55, 1955-65 och efter 1965) vilket innebär en naturlig utveckling från enklare till mer avancerade skrivsätt. Påpekas bör, att boken inte går in på storbandsarrangering: fem stämmor är övre gräns.

I slutet finns ett kapitel om notation av bl a trumstämmor. Ett annat kapitel handlar om ett arrangemangs arkitektoniska uppbyggnad. Avslutningsvis följer den bästa redovisning jag har sett i någon arrangeringsbok (och jag har sett de flesta) över instrumentens omfång och egenheter.

En annan av Ingelfs många fördelar är alla exempel på olika tekniker som finns med, t ex Gerry Mulligans sätt att skriva tvåstämmighet, Oliver Nelsons 'Yearnin' som exempel på fyrstämmighet, Wayne Shorters 'This is for Albert' som exempel på ett mer avancerat sätt att skriva för tre blås o s v. Andra är hämtade från Thad Jones, Quincy Jones, Horace Silver, Brecker Bros etc. och Ingelf hänvisar till skivinspelningar där musiken kan höras.

Boken rekommenderas alla som vill lära sig grunderna till att arrangera för mindre ensembler.